Nästa dag granskar han mig uppifrån och ner och säger att det inte är bra att jag äter ute till lunch varje dag. Jag säger ifrån: "Jag äter mest sallad, nästan varje dag."

"Det syns inte." svarar han.

Han använder sina händer i luften och visar en rak linje. Han ändrar rikting på handen och det blir en stark kurva upp.

"Det här är din vikt." säger han.

När jag är påväg in till mitt rum kollar jag mig själv i fönstret. *Är jag tjock?* tänker jag. Jag vill inte vara den som klagar! Jag orkar faktiskt inte vara den missnöjda, jobbiga personen. Jag är en glad och positiv person för det mesta, om jag inte har PMS förstås.

Han ropar in mig i köket igen den här gången för att skriva inköpslista.

"Skriv upp allt du saknar." säger han och går ut i vardagsrummet.

Jag skriver ner: yoghurt, special K och ägg. Mer kommer jag inte på. Han går till köket och läser listan. "Special K är inte bra för dig, för mycket kolhydrater. Visst jag kan väl köpa det men då fåru skippa den där rosa förpackningen och ta den naturella ist."

"Visst jag kan ta den naturella, men då får du köpa russin eller något annat att ha i." Jag ångrar mig genast och säger mest på skämt. "Haha.. Men jag kan skippa frukosten."

"Vad sa du?" säger han - oxå på skämt, antar jag.

Jag svarar: "Jag behöver inte äta någon frukost. Jag kan bara äta lunch och middag om du vill."

Jag lyssnar efter ett svar men det kommer inget på en lång stund. Tillslut säger han: Mhhm.

Jag suckar och går in till mitt rum igen. Sen skriker jag: "Köp bananer!"