Det finns en lek som vi ofta leker på dagis. Hamburgaren går ut på att man skulle bygga en så stor hamburgare som möjligt med hjälp av madrasser och barn. Detta vet inte fröknarna om.

Eftersom att jag vill vara starkast och bäst så vill jag vara längst ner med killarna.

Vi har en madrass på golvet, sedan mig, Joel och Rasmus.

På oss la de en till madrass och sen fick Emma lägga sig. Emma är min bästa vän. När Amanda ska lägga sig råkar hon ramla. Mitt huvud dunkar i golvet men det gör inte ont, det känns bara konstigt. Alla fortsätter att hoppa på oss och killarna låtsas att det gör ont. Bara för skoj. Men när de ser mitt näsblod slutar de och hämtar snabbt en fröken.

Jag vänder mig om mot dörren. Ber för att inte...åh nej...Lisa kommer för att hämta mig.

Jag hatar verkligen Lisa. Hon tar mig i armen och lyfter upp mig på axeln. Hon låtsas bara tycka synd om mig.

”Gör det ont Olivia?”, säger hon och använder sin mjukaste röst.
”Nej...” Som vanligt tycker jag att det är pinsamt att gråta.”Släpp ner mig!”
Jag vet att hon hatar mig. Att hon tittar konstigt på mig vid maten. Till och med att hon avskyr mig, som är ett väldigt starkt ord. Värre än att hata. Så varför är hon tvungen att bry sig om mig nu? Hon släpper inte ner mig. Hon håller bara hårdare. Jag börjar banka på hennes rygg, försöker få henne att släppa sitt stenhårda grepp.
Hon viskar till mig att vara tyst. Jag ser bara hennes avskyvärda blickar i minnet. Jag sliter i hennes hår, och då ger hon sig. Hon släpper ner mig och får den arga minen igen. Jag visste det, hon kunde inte hålla sig för att vara arg. Underbart.

Jag tittar ner i golvet för att undvika hennes blick som borrar sig in i min hud och lämnar spår av henne. Jag kan faktiskt inte komma på en enda dag som hon inte har givit mig blicken. Mig och ingen annan.
I vanliga fall brukar golvet vara grönt. Grönt, tråkigt och hållbart. Nu börjar röda droppar pricka det. De kladdar ihop sig och blir större. De blandar sig sedan med vatten. När jag undrar var det kommer ifrån förstår jag att det måste vara mina tårar. Blod och tårar. Blodet vill inte stanna i näsan. Det ville ut. Det ville skrämma alla barnen. Jag hickar med stängd mun. Fortfarande ovillig att gråta.
Lisa vänder på klacken och går med snabba steg mot hallen. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på golvet. Gömmer mig för allas blickar.

Snart hörs nya steg. Snabba, dubbla steg.
”Men Olivia då!” säger en äldre kvinna förfärat. Hon klappar mig på ryggen. ”Kan du komma med mig?”
Det var just den rösten jag vill höra. Den snälla, omtänksamma rösten. Rösten som tillhör Anneli. Jag sätter mig lydigt upp, tar tag i hennes hand och reser på mig. Hon är väldigt kort. Hon är även den snällaste kvinnan på dagis. Varje gång som vi blir masserade får de andra barnen välja vart. När Anneli gör på mig behöver jag bara viska: ”Allt”. Hon är alltid den som tar hand om mig.

”Emma?” viskar jag frågande. Emma kommer snabbt fram till mig. Hon är aldrig den som sviker.

Vi blev bästa kompisar första gången vi träffades. Vi utbytte bara några blickar och hon frågade: ”Ska vi bli bästa kompisar?” Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom att jag inte hade haft någon. ”Ja, vad kul!” svarade jag glatt. Dagen efter det var vi alltid tillsammans. Och vi bråkade inte en enda gång… Eller jo, en gång. Men vi ångrade oss direkt och blev kompisar igen.

Emma följer med oss till dörren. Jag vänder mig om för att titta på åskådarna. Alla tittar med stora ögon på mitt ansikte. Det ser säkert förskräckligt ut. Men jag bryr mig inte. Lisa, hon ser bara sur ut. Hon snörper på munnen och börjar skura golvet med hastiga rörelser. Jag vänder mig om igen och ler för mig själv. Jag låter det droppa lite blod på tröskeln också. Bara för att hon ska få mer jobb. Jag skrattar tyst i huvudet, men suddar snabbt bort tanken. *Det där var hemsk gjort Olivia.* säger en röst i mitt huvud. *Ja vet, * svarar jag och får skuld-känslor.

Vi går mot toaletterna.Vi tvättar mig i ansiktet och på armarna. Sen går vi till min korg och hittar en ny tröja. Den är grön med blombroderingar på ärmarna.

Jag och Emma sitter och ritar innan maten. Ida och Amanda är också med. Jag ritar en tjej som står på en äng full med runda blommor. Alla i olika färger. Himlen är blå och det finns inga moln. Jag ritar ett träd också. Lisbet kommer fram till oss och säger att det är lunch. Hon är en snäll fröken med ljusgult hår. Hennes varma ögon ser så snälla ut. Alla går och sätter sig vid borden. Jag sitter kvar och ritar en sista detalj: Blod som rinner ur näsan på flickan. Jag hoppar upp och sätter mig vid mitt bord.

Jag visste redan innan att det skulle vara fisk. Men stanken gör det ändå värre. Lisa häller på rejält med mat.
”Jag vill inte äta det här.” säger jag och tittar bort från maten.
”Du måste äta. Du får inget annat.” säger hon enkelt och häller på märkbart mindre till de andra barnen. Nästan ingen äter. Ändå hackar hon bara på mig.

När hälften av barnen har ätit klart får de gå. Jag drar med gaffeln fram och tillbaka på tallriken så det gnisslar. Jag tittar på Lisa, sen tar jag en fiskbit och sväljer utan att tugga. Benen river mig i halsen. Jag hostar upp maten, hostar men ett ben har fastnat! Hon dunkar mig i ryggen. Det hjälper inte. Jag råkar svälja det. Jag tittar på henne med mord i blicken.
”Jag tänker inte äta. Det är bara ben.”
”Benen är mjuka. Det är bara att svälja dem.”
Jag börjar peta ut varenda ben ur maten. Hon sitter och väntar på mig. När alla benen är ute vågar jag äta igen. Det är inte äckligt men ändå inte gott för det saknar smak och jag saknar min aptit. Jag sprider ut den sista maten på tallriken sedan puttar jag ut min stol och går utan att säga: ”Tack för maten”.